Koh Lipe till Koh Phangan
Ord som speed, rapid och express skall ses med en hel del skepsis. Det kan nu vara så att färdmedlen man ger dessa prefix verkligen är express, rapid osv. Det man måste då ha koll på är vad man jämför med. I länder i Sydostasien så jämför man troligen med den fart man kan uppbringa i en åsnekärra eller om man exempelvis själv skulle simmat.
Speedboaten från Koh Lipe gick dock hyfsat fort, trots att de inte använde mer än en bråkdel av vad de 3st 200hk motorerna kunde ge. Vi hade i och för sig väntat oss att vi skulle få hålla i oss själva och barnen för att inte flyga över bord. Riktigt så fort gick det dock inte men vi kom in till Pak Bara på ca 1 timme, vilket är hyfsat. Speedboaten kostar ungefär lika mycket (550THB) som färjan så det är bara att välja speedboaten om det nu inte går väldigt hög sjö, för då är det garanterat njurbälte som gäller.
Vid Pak Bara stod en liten Thailändska i skoluniform med en skylt det stod Rinne på, limmon var framkörd. Nja, limmon var en halvhyfsad sedan (AC fanns i alla fall). Vi hade beställt taxi från Pak Bara till Don Sak, varifrån färjorna till Koh Samui och Koh Phangan går. Istället för att ta minibuss så pröjsade vi 4000THB för en taxi, vilket var ett smart drag så här i efterhand. Taxiresan tog 5 timmar och funkade bra frånsett att Frida och Moa som varit hårda i magen nu bestämt sig för att tävla om vem som kunde bajsa mest och oftast. Det roliga var att vi fick stanna vid de mest udda platser på den Thailändska landsbygden och förgylla dessa platser med våra bajsblöjjor. Lokalbefolkningen titta gärna nyfiket på vid blöjbytena, som om de aldrig sett ett par nedskitna ungar förut.
Vi tog sedan färjan över till Koh Phangan, vilket tog 2 och en halv timme. Vid det här laget var alla hyfsat trötta och Moa och Frida hade nått överljudshastighet och var inte helt roliga att ha och göra med. Som tur var fanns en bil som skulle till Ao Thong Nai Pan, vilket var den/de stränder vi valt att börja vår vistelse på Koh Phangan vid. Vägen över ön verkar helt enkelt strunta i att asfaltera. Istället finns en väg som ser ut som om den precis varit med om ett bombanfall. Trots allt skumpande så slaggade Frida och Moa in. I vanlig ordning så har man försökt få de att sova i flera timmar och sedan när den värsta biten av resan kommer så då kommer de på den brillianta idén att somna. Att somna i en bil som åker på den vägen skulle vara ungefär lika lätt som att somna i en berg och dalbana som har ovala hjul. Men som sagt på något sätt så lyckades de. Väl framme så fick vi tag på en riktigt fräsch AC bunge för 900THB på ett ställe som heter Dreamland resort på Ao Thon Nai Pan Yai.
